Allt är lite sådär …shit och har lite svårt att koncentrera mig på saker som fysik och språk och liv och att gå på bussen utan att tappa vantarna. Jag menar det rasslade till i busshögtalarna och

”…ja, hallå hästtjejen, du… du tappade vantarna i mittgången!”

Vänta, busschauffören? Menar han mig? Ja. Okej. Vänder mig om, plockar upp vantarna, viftar tack och sätter mig nästan längst bak.

Och så rasslar det till igen

”och eeh joo förresten, var ska du av nånstans? station elle’? så slipper ja köra igenom hela ultuna å den där skiten, om du inte vill titta på den fina ultunamiljön förstås, men det är nog inte så spännande.. ba snö å hus eehh heee..”

Tystnad.

VAD SKA JAG GÖRA? Skrika ”JA TACK STATION BLIR BRA!!” och hurra med armarna, eller gå fram och prata med honom? Kasta en lapp? Ni vet känslan? Så jag viftar med vantarna igen och nickar ”station blir bra” så gott det går.

Högtalarrassel.
”aah bra, dååå kööör vi, he he HÅLL I VANTARNA! Tack! kpsschh…”

Förstår ni, mest allt är bara …shit