Ni vet hur man ibland glömmer bort vad man skulle göra när man är på väg dit? Det hände precis fem gånger. Ner för trappan. Står still. Krampar lite i hjärnan av verksamhet. VAD FAN skulle jag hämta? Väger fram och tillbaka, beslutar för att gå tillbaka hela vägen för att lättare komma ihåg. Och då, aha-upplevelse av andra graden och springer ner för trappan. Men blir distraherad av något, glömmer bort, går upp igen tre minuter senare. Och så fortsätter det. Tills jag skriver om det. Herregud HÖRLURAR. Hur svårt kan det vara att komma ihåg. Nu försöker jag en sista gång, sjunger samtidigt hööjluurar ja lyssnarj i hööjluurar delåte’ så braae, för säkerhets skull.

Såhär går det!!! Det gör det! När man inte lyssnar på sitt eget bästa. Så ironiskt att jag började asgarva när febern visade 39. Tänkte att det inte är sant ha ha hhh….. Det var det. Missade tentan och andra kanske mindre viktigare saker. Imorgon ska jag vara frisk igen. Hör du det? Nu är det din tur att lyssna på mig, mitt eget bästa.

Sarapport:

> Nu på måndag har hon sista tentan innan påsk, och det finns inga tecken på att hon pluggat i helgen. Vi försökte få henne att kommentera detta, men fick inget svar.

> Den 14 april i år flyttar hon till Flogsta i Uppsala efter att ha bott en tid hemma i Upplands Väsby ”Det känns… Spännande” berättar hon.

> Långt eller kort i vår? Klippa sig eller inte? Delta i vår omröstning om vad hon ska göra med hårsituationen.

> Hon har fått jobb på fruktavdelningen i en matvarubutik i sommar. Läkare: Hennes rygg kommer att ta kål.

> ”Äääährrhhghh… ehhhehh?? …” Sara om högskolesökandet till sommaren och hösten.

Är det för sent nu? Jag vet att det inte är dag längre. Men i praktiken är det fortfarande rätt datum. Inte kan det väl vara för sent? Eller är det? Ska jag bara acceptera en våffeldag utan våfflor? Då är det ju bara en helt vanlig dag, eller hur? Kan jag steka våfflor nu? Säger man ens steka våfflor? Grädda våfflor? Man toastar de ju, typ. Ska jag…. Eller är det för sent?

Idag på väg ner från Emelie var det några apbarn som skrämde skiten ur mig. De hoppade ner från träd, gled fram på knäna, drog några mycket väl inövade luftgitarr-riff och ba THE SHOOOOW MUUST GOO OOOOooOON i äkta queen-anda. Ville kasta hunden på dom och springa därifrån. Jag gjorde det inte, tog dock med mig det i huvudet. The show. Must. Go ooon. Ekar fortfarande.

Verkligen jobbigt.

Jättejobbigt.

Fast har börjat acceptera ekandet. Kan inte låta bli att sjunga det högt och bestämt och nu vet jag vad det betyder. Det betyder att The show must go on, lixom showen måste fortsätta, för fan. Nu kan vad som helst hända och jag gillar det.

Kära tidsmaskin,

vill hit:

:(

Ni vet att genier har en tendens att bli galna va?
Det förklarar varför granen utanför fönstret hela tiden ser ut som en åttahövdad åsna… Jag är ett geni!

Gick på snö-och-grus-fri asfalt idag och ville bara höra och känna hjulen under fötterna. Rulla och sparka… Rulla… och… sparka….

Förresten behöver jag plankor och spik. Och en person som kan bygga hus. Gärna på hjul och med motor. Huset alltså. Eller personen också om du skulle råka känna typ inspector gadget.
Så jaag….. Tänker mig något i stil med en klassisk bungalow, i riktig paraplydrickarpåstranden-anda, fast på hjul. Den som lyckas bäst får bjuder jag på scones. Okej. KÖR!

Alltså är det bara jag eller är vår fysikbok som en virrig gubbe som försöker lite för mycket?
En såndär gubbe som slår i synonymordböcker på jakt efter de mest komplicerade formuleringar och förklarar allt så invecklat det bara går, för att själv tappa tråden och skriva fel enheter här och där.
Eller som någon som ska lära dig hacka rödlök på bästa sätt och du får veta allt om rödlökens historia, varför den är rosa och inte röd och vilket material som är bäst för en skärbräda.
Vad är poängen!!!!!? Vill jag bara skrika och slå näven i rubrikerna.

Men det gör jag inte. Jag bara knyter näven och räknar lite matte istället. Matteboken är bra. Den kan man räkna med, lixom. Vi är som polare som har roligt tillsammans och pratar skit om gubbjävlar.

Varför gillar jag inte Matt Damon?
Jag menar, folk gillar Matt Damon. Matt Damon är bra. Matt Damon har aldrig gjort en pinsamt dålig roll. Han kan slåss och vara seriös utan att bli tråkig. Jag har absolut ingen anledning att ogilla Matt Damon. Ändå gör jag det. Kan inte låta bli att störa mig på hans frisyr och när han säger ”who am I?” måste jag säga ”whoouu aaamm aajjjj?” jättefult. Försöker förstå, men jag förstår inte. Vad har egentligen supertönten Matt Damon gjort för att förtjäna detta?

Allt är lite sådär …shit och har lite svårt att koncentrera mig på saker som fysik och språk och liv och att gå på bussen utan att tappa vantarna. Jag menar det rasslade till i busshögtalarna och

”…ja, hallå hästtjejen, du… du tappade vantarna i mittgången!”

Vänta, busschauffören? Menar han mig? Ja. Okej. Vänder mig om, plockar upp vantarna, viftar tack och sätter mig nästan längst bak.

Och så rasslar det till igen

”och eeh joo förresten, var ska du av nånstans? station elle’? så slipper ja köra igenom hela ultuna å den där skiten, om du inte vill titta på den fina ultunamiljön förstås, men det är nog inte så spännande.. ba snö å hus eehh heee..”

Tystnad.

VAD SKA JAG GÖRA? Skrika ”JA TACK STATION BLIR BRA!!” och hurra med armarna, eller gå fram och prata med honom? Kasta en lapp? Ni vet känslan? Så jag viftar med vantarna igen och nickar ”station blir bra” så gott det går.

Högtalarrassel.
”aah bra, dååå kööör vi, he he HÅLL I VANTARNA! Tack! kpsschh…”

Förstår ni, mest allt är bara …shit

men SNÖÖÖÖ DÅÅ!!
Den kan ni börja använda. När något går riktigt dåligt. Typ om ni tar fel deadline-datum för en inlämningsuppgift eller slår tårna i dörrkarmen. Alla kommer fatta vilken känsla ni menar.